Farligt nära gränsen till det rent parodiska finner vi Chris de Burghs "Lady in red", ett vidrigt poppekoral från mitten av 80-talet som på sina 4 minuter och 16 sekunder radar upp en imponerande provkarta över det årtiondets alla musikaliska tillkortakommanden.
Först får jag intrycket att man försökt skapa en känsla av flyktighet, t ex med det mystiskt ekande trum/kongas-fluffet precis i början av låten. Till och med på 80-talet måste en och annan producent skruvat på sig av oro inför framtidens dom. Vad tänker man sig att det skall låta som - någon slags rytmisk näcken som sitter i en avlägsen grotta och skymningstrummar förföriskt? Eller det påfallande smaklösa syntetiska fingerknäppet som går genom hela låten, som ett fint snöfall av riven ost över en redan fettdrypande köttgratäng.
Resultatet blir det motsatta till flyktighet, man känner sig liksom nedsänkt i ett kar med matig damparfym invirad i en varmmicrad blöt yllefilt, djupare ju längre låten går. Långt från Chris de Burghs ambitioner som smeksam beröring och rymdig svalka får man förmoda.
Direkt outhärdligt blir det dock först när Pino Palladino släpper lös sin porriga bas ett par sekunder in i låten. Likt en kladdig gubbhand smeker den kurvorna i Chris de Burghs fuktigt stönande herröst. Pino Palladino är en högt respekterad basist som man troligen inte får säga elaka saker om, men i det här fallet har han hänfallit åt kitsch - lyssna t ex på räkan ca 1:05 in i låten. Redan valet av instrument - en femsträngad bandlös bas - skulle få vem som helst att framstå som musikalisk pornograf snarare än basist.
Sammantaget har Chris de Burgh skapat ett stycke musikaliskt friterat smör. Lyssnar man noga viskar dessutom den jäveln "I love you" precis i slutet av låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar