Band Aid - Do They Know It's Christmas?

Jag är tio år och står i strumplästen på ett grusigt fritidsgårdsgolv sent (nåja, närmare kl åtta i alla fall) en grå novemberfredag. Det är 1984 och Alphaville har dominerat Trackslistan i en evighet, varken Limahl ("Never ending story") eller The Pinks ("Helena och jag") har varit nära att peta "Forever young" från tronen trots massiv lobbying i Okej. Det börjar dra ihop sig till kvart-i-åtta-tryckaren och jag har i ett ögonblick av bristande självinsikt lyckats snacka in mig hos de snygga tjejerna i 4B i kön till kiosken och tänker ja, ikväll blir det nog tryckar-premiär. Och det är lugnt för jag vet att det är "Forever young" och jag kan nästan hela texten till den. Gruset har nästan slitit hål på tubsockorna, sugrören når inte till den sista skvätten i Trocadero-flaskan, luggen känns ok, gårdskortet ligger i tryggt förvar i bakfickan. Bring it on, DJ (för kvällen Kakan, en stor kille i sexan som på frågan "vad vill du bli när du blir stor?" i min syrras "Mina vänner"-bok svarade "hockyproffs eller ninja" - tror att han kör lastbil nu)! Jag är redo!

Men istället för smäktande synthharmonier kommer det bjällerklang ur högtalarna. Bob Geldoff & Co. hade gjort det omöjliga och petat Alphaville från Trackslistans förstaplats. Jag förstod ingenting: hade knappt hört eländet förut och kunde varken texten eller dansstegen (tror att det blev den vanliga skridskovarianten som då var default om det inte var tryckare). Jävla Kakan! Kutymen bjöd att ettan på Trackslistan var kvällens sista låt eftersom den per definition var den hippaste. 4B-tjejerna var som bortblåsta och jag gick till dörren, grävde fram mina skor ur havet av jympadojjor och gick hem.

Jag vet att jag redan dan efter, när jag satt hemma och lyssnade på låten igen för att lära mig texten till nästa mini-disco ("Tre apor" hette det), tyckte att det var rätt usel text. De svältande barnen i Etiopien gav väl fullständigt fan i att det snart är jul? Vi hade ju haft Etiopen-tema hela höstterminen; ritat teckningar, gjort diverse stapeldiagram och klippt ut tidningsartiklar och medelst RX-lim klistrat upp på vepor som sattes upp vid ingången till skolmatsalen så att man hade något att fundera över medan man stod i kön till lappskojsen (genidrag av mattanterna om du frågar mig). Jag visste att det barnen i Etiopien behövde var säckar med ris (även om jag inte riktigt lurat ut vad de skulle göra med riset eftersom det också var svår torka), inte julgranar och bjällerklang.

Att de sen inte riktigt kunde bestämma sig för vem som skulle sjunga, och att den del sluddrade fram texten gjorde inte saken bättre. Jag ville inte att mina idoler skulle dela mick med pinsamheter som Rod Stewart och Cyndi Lauper. Jag visste redan då att många kockar i soppan inte var bra.

Chris de Burgh - Lady in red

Farligt nära gränsen till det rent parodiska finner vi Chris de Burghs "Lady in red", ett vidrigt poppekoral från mitten av 80-talet som på sina 4 minuter och 16 sekunder radar upp en imponerande provkarta över det årtiondets alla musikaliska tillkortakommanden.
Först får jag intrycket att man försökt skapa en känsla av flyktighet, t ex med det mystiskt ekande trum/kongas-fluffet precis i början av låten. Till och med på 80-talet måste en och annan producent skruvat på sig av oro inför framtidens dom. Vad tänker man sig att det skall låta som - någon slags rytmisk näcken som sitter i en avlägsen grotta och skymningstrummar förföriskt? Eller det påfallande smaklösa syntetiska fingerknäppet som går genom hela låten, som ett fint snöfall av riven ost över en redan fettdrypande köttgratäng.
Resultatet blir det motsatta till flyktighet, man känner sig liksom nedsänkt i ett kar med matig damparfym invirad i en varmmicrad blöt yllefilt, djupare ju längre låten går. Långt från Chris de Burghs ambitioner som smeksam beröring och rymdig svalka får man förmoda.

Direkt outhärdligt blir det dock först när Pino Palladino släpper lös sin porriga bas ett par sekunder in i låten. Likt en kladdig gubbhand smeker den kurvorna i Chris de Burghs fuktigt stönande herröst. Pino Palladino är en högt respekterad basist som man troligen inte får säga elaka saker om, men i det här fallet har han hänfallit åt kitsch - lyssna t ex på räkan ca 1:05 in i låten. Redan valet av instrument - en femsträngad bandlös bas - skulle få vem som helst att framstå som musikalisk pornograf snarare än basist.
Sammantaget har Chris de Burgh skapat ett stycke musikaliskt friterat smör. Lyssnar man noga viskar dessutom den jäveln "I love you" precis i slutet av låten.